När två blir en...
Jag hade samma mål med Frost.
Nej, jag har inte skrivit fel, hade är helt korrekt för det målet och alla andra gick om intet.
Jag har, som ni har märkt, varit frånvarande härifrån under flera månader. Det har varit tungt, för tungt för att orka skriva. Det är det fortfarande och varje ord gör ont och tårarna rinner. Den där klumpen i halsen och hjärtat bara växer.
Det var i början av januari som vi åkte in till kliniken med Frost. Vi skulle se över tänderna och kolla bakknät igen. Han hade blivit ovillig att korta sig under ett pass och det släppte inte. Tänkte att det kanske var knät som hade fått en inflammation.
Böjprovet och den vanliga hältundersökningen visade ingenting förutom en liten galla på höger bakknä. Som jag misstänkte. Gjorde ridprov, där jag visade veterinären hur och vad som var problemet. Hon konstaterade detsamma som jag, ovillig att korta sig.
Vi ultraljudade knäna och där fanns en liten inflammation. Försökte bedöva för att se om problemet försvann men det gick inte Frost med på. "Här ska inte stickas!"
Eftersom det inte gick att bedöva så förberedde veterinären för att spruta knät, inflammation fanns det ju. Men, så kände hon att det kanske skulle vara bra att röntga halsen. Bara för att utesluta att oviljan och den lilla vingligheten när han klev på
det högra bakbenet inte kom från halsen.
Vi röntgade, ställde Frost i en box och tog en snabb fika tills en bilddiagnostiker hade tittat på bilderna. Veterinären kom ut och gav röntgenutlåtandet.
Världen rasade samman.
Jag bad om att få se bilderna själv för att få en egen bild på hur det såg ut. De visade.
Det fanns inget att göra, inget att behandla. Det skulle inte bli bra eller ens bättre. Han skulle bara bli sämre tills han inte längre kunde hålla balansen.
Veterinärerna undrade hur han ens hade kunnat fungera som ridhäst för mig. "Ni har aldrig gått omkull?" Frågade de. Jag bara skakade på huvudet. Det sista året hade han ju varit finare och mjukare än någonsin. Formkurvan hade bara gått rakt
upp. Jag var gladare än någonsin.
Tills då, när allt rasade samman medan veterinären yttrade orden. "Han har förändringar på halskotorna, på fyra ställen, det finns inga behandlingar som kommer göra honom frisk, det är inga problem att skriva intyg och döma ut honom."
När hon såg hur ledsen jag blev sa hon att jag kan ta hem honom och fundera, men att "det är strikt ridförbud, han kan gå i hage för det är inte en fråga om utan när han går omkull och då får inte du sitta på".
Jag satt i boxen med honom och kramade och klappade på honom i fyra timmar. Medveten om vad som var tvunget att göra, vad som var bäst för honom. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont. Min stora, vackra och så otroligt
snälla Frost. Så jävla orättvist! Han förtjänade så mycket mer kärlek, tid och ett långt liv. Han älskade livet och uppmärksamhet.
781 kilo ren kärlek, var vad han var.
Till slut skrev jag på de papper som krävdes.
Tog på honom klinikens svarta grimma märk "avl och hans uppgifter" gav honom det hö vi hade med oss för hans hemresa. Gav honom en sista puss och kram. Viskade "Jag älskar dig....och förlåt mig" därefter stängde vi boxen och gick.
Morgonen därpå fick min vackra och älskade Frost somna in.
....kvar blev jag....
Jag kan inte beskriva hur ont det gjorde och hur ont det fortfarande gör. Hur många gånger jag har tänkt "tänk om...?, ifall...?, gjorde jag verkligen rätt?"
Det har nu gått 2,5 månad, snart 3 månader.
Jag saknar honom enormt! Så det känns som om hjärtat ska explodera. Alla hans saker hänger, står och ligger precis där han lämnade dem. Har fortfarande inte orkat tvätta upp och packa undan.
Jag är ännu inte redo.
Älskade Frost ❤️
För alltid älskad - för evigt saknad
