En tung morgon...
Imorse skulle sambon fara till Ica och köpa frukost. Jag och mor gjorde i ordning kaffe och jag skulle precis gå ut till hästarna när mor utbrister. Att W tittar på en påkörd katt på vägen, eller något påkört!
Jag tittar ut och ser något överkört och hinner snabbt tänka "hoppas att det är en hare" medan jag kastar på mig skorna för att gå ut och se efter. Möter sambon som säger att det ser ut som Vild men är större. I huvudet på mig går tankarna runt, "hoppas inte att det är Balder, eller Vild, det kanske är någon annan katt, men det finns inte fler än våra katter här".
När jag kommer ut till vägen ser jag att det är Vild, jag känner igen pälsen och de vita benen, trots att hon är i delar. Jag går ut på vägen för att titta efter ansiktet för att verkligen se om det är hennes teckning i ansiktet. Där är den, hennes säregna bläs.
Älskade lilla kisse, blev bara dryga 13 månader gammal. Trots att vi har 6 katter kvar så är det tomt utan lilla Vild. Hennes jamande och ropande i ladorna när jag går runt och fixar med hästarna. Hennes busiga små upptåg med syskonen och jakten på insekter. Hennes mysiga kurrande på nätterna i sängen.
Enda trösten är att det gick fort och hon led inte.
Men hon kommer att fattas oss.
Vila i fred älskade lilla ängel....
